Gott Nytt År!

Jul igen!

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Nya rön.

Äntligen något som vi drabbade kan ta till oss och känna igen oss i.

Utbrändhet kan ge mätbara hjärnskador och din personlighet är helt avgörande för risken att du drabbas. Psykologen Agneta Sandström har publicerat en avhandling som kan förändra samhällets syn på en av vår tids största folksjukdomar.

Frågan om utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det egentligen heter, har stötts och blötts i åratal.

Debatten har gått het såväl i riksdag och regering, myndigheter och runt hemmens köksbord om huruvida utbrändhet är ett verkligt sjukdomstillstånd, om det egentligen är detsamma som depression, eller kanske rent av handlar om bristande arbetsmoral hos de som sjukskriver sig för det.

Nu har Agneta Sandström, psykolog på Remonthagens Rehabcentrum, publicerat en mycket uppmärksammad doktorsavhandling som kan komma att skaka om etablissemanget och rent av ändra samhällets syn på utbrändhet.

Hennes forskning visar att utmattningssyndrom inte bara går att diagnostisera, utan även att det kan ge direkta och mätbara hjärnskador, med bestående men som följd.

– Det här är den diagnos som ökat mest bland de sjukskrivna i Sverige och kvinnor är överrepresenterade. Karolinska institutet hävdade benhårt att utbrändhet egentligen handlar om depression, men jag tyckte inte att det verkade så och eftersom jag har en bakgrund i neuropsykologi så påbörjade jag en omfattade neurologisk utredning, säger Agneta Sandström.

Hon samlade en grupp kvinnor som samtliga drabbats av utmattningssyndrom, utförde en rad tester på dem och kunde snart se ett mönster i deras funktionsnedsättning.

– En sak de här kvinnorna hade gemensamt var att de hade dåligt minne och svårt att sova. De var fruktansvärt trötta och hade svårt att få ihop tankarna, säger Agneta Sandström.

En annan sak kvinnorna hade gemensamt var att de vanligtvis var högpresterande människor med starkt prestationsinriktade personligheter. De hade högre IQ och längre utbildning än den genomsnittliga befolkningen och var oerhört engagerade i sina arbeten, samtidigt som de var flitiga och ordentliga både i hem och föreningsliv.

– En av kvinnorna berättade att hon klev upp 04.30 varje morgon för att stryka sina barns kläder, för att de skulle vara fina i skolan. När jag frågade om det verkligen var nödvändigt sa hon att hon inte ville känna sig som en slarvmaja, säger Agneta Sandström.

Den sortens konstanta pliktkänsla, kombinerad med dåligt samvete över de plikter som inte hinns med är symptomatiskt för de människor som till slut går in i väggen, enligt Agneta Sandström.

Hon genomförde en rad neurologiska tester på kvinnorna. Först sådana där de kunde förlita sig på tidigare kunskaper och dessa klarade de med mycket goda resultat. Men när det handlade om koncentration, planering och arbetsminne i en pågående situation blev resultaten desto sämre.

– Vi gjorde ett bildminnestest som gick ut på att kopiera komplexa bilder ur minnet. Resultaten blev fruktansvärt dåliga och det tyder på att hjärnans frontlob inte fungerar som den ska.

Genom att scanna kvinnornas hjärnor med magnetkameror i samband med övningarna kunde hon till slut konstatera att kvinnorna hade en tydligt nedsatt funktion i pannloberna jämfört med friska människor, samt en förändring i hur deras hjärnor utsöndrar stresshormonet kortisol.

– Det handlar om verkliga hjärnskador, som det inte finns några bevis för att man kan återhämta sig ifrån. Får du en kula i huvudet eller slår huvudet i en tall, kan du få beständiga hjärnskador som förändrar din personlighet och det är det ingen som ifrågasätter. Samma sak är det med utbrändhet, säger Agneta Sandström, som tror att hennes avhandling kan leda till stora förändringar i synen på sjukdomen.

Det här är en medicinsk avhandling men den handlar om ett samhällsproblem och om utbrändhet får medicinsk status kommer det att förändra allt. Arbetsplatser skulle exempelvis tvingas ta större hänsyn till hur hjärnan fungerar och inte bara tänka på fysisk ergonomi. Och vi kanske skulle sluta att hylla de som kliver upp i svinottan och jobbar som idioter, eller att se lathet som en dödssynd, säger Agneta Sandström.
Marcus Berglund

marcus.berglund@op.se ÖP

Nu blommar den igen ...

... min favoritblomma julrosen.
Jag förundras varje år över att den orkar mitt i vintern. Den blir större och vackrare för varje år där den står bland vissna löv och gammalt ogräs som skulle rensats bort för länge sedan. Från början var den en liten ynklig krukväxt.

Nu är jag lite tjötig ...

... men tvillingbarnbarn får man inte så ofta.

Nu har de här två underverken fyllt elva år. Otroligt vad tiden rusar. Storbror var inte gammal när dom kom till världen och ibland tror jag att han undrade över vad som skulle ske för inte visste han vad tvillingar var för nåt konstigt som dom vuxna pratade så mycket om.
Kanske tänkte han så här:

Och så blev det ... eller inte?!

Referensramar!

Elias tittade in en stund idag och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Förmodligen kom han fram till att jag är riktigt gammal för rätt som det var frågade han: Hur gammal är jag när du är 95 år? Vi kom fram till att han skulle vara över 30 och då sa han: Ja men då är det ju långt kvar! Till vad sa han inte men det kan man ju räkna ut. Det är gott att vara mormor !

Får man ta hunden med sej ut på stranden?

 Ja, äntligen är det fritt fram för våra kompisar att rasta av sej vid havet.

Skönt, tyckte Elsa.

Av barn och dårar ...

 

... får man höra sanningen.

Träffade på Karin och två barnbarn i matbutiken. Dom var på väg ut i svampskogen. Hanna stod bredvid mej i kassan. Jag frågade om hon hade nån svampbok. Nä, sa hon, men mamma har ett huvud ... jag menar hjärna. Så la hon till men det är inte så mycket med den nu hon har blivit så glömsk. Att kassörskan fick roligt kan man förstå.

Obs att bilden inte föreställer Karins hjärna utan en blomkålssvamp. Jag hittade en sån i måndags dock inte den på bilden.

Mammografi

Min dotter Karins upplevelse som förklarar mina föregående lite kryptiska inlägg.

Allting är relativt.
Fick en kallelse idag till operation. En knöl i bröstet ska opereras bort om en månad. Hade jag fått den kallelsen för en månad sedan hade jag blivit livrädd. Nu drar jag bara en stor suck av lättnad.
Gick på mitt livs andra mammografi i början av augusti. Jag har som så många andra, undvikit mammografier pga rädsla. Strutssyndromet. Om jag låtsas om det inte finns så finns det inte och då KAN jag inte få bröstcancer.
Redan några dagar efter besöket fick jag brev från mottagningen. Jaha tänkte jag, kommer räkningen redan? Slet upp brevet och läste.
Kallas för kompletterande undersökning...inte tillräckligt för att säkert bedöma resultatet...något sånt stod det.
Jag tror att jag skrek rakt ut. Tårarna sprutade och chocken var total.
Jag lyckades så småningom intala mig att det var suddiga bilder och att de skulle tas om. Varför i hela friden kunde jag inte stå stilla under mammografin.
I bakhuvudet gnagde rädslan...knöl, cancer...
Nä hur jag än kände kunde jag inte känna något konstigt i mina bröst. Till saken hör att jag har ett tjockt operations ärr som går längs med hela ena bröstet. Kanske detta hade ställt till det med suddiga bilder? Så var det nog.
Efter 5-6 dagar var det dags för ny undersökning. Min goa mamma följde med och höll mig i handen.
När jag lämnade henne i väntrummet såg jag framför mig hur jag glatt struttade ut ur undersökningsrummet, leende, och förklarade att det var inget....det var en grumlig bild bara, nu går vi hem.
Men så blev det inte.
Efter nya bilder var det dags för ultraljud och ev provtagning.
Provtagning vaddå?
När jag äntligen träffade läkaren försökte jag förklara om ärret och att det var därför de inte hade kunnat se så bra...blev dock snabbt tystad av läkaren med ett...
-Nä där har du fel, vi HAR sett förändringar på de första bilderna. Vi måste ta prover på den knölen.
Precis just där försvann marken under mina fötter. Total panik. Kändes som om jag skrek så att det hördes ut i väntrummet men nä, det gjorde jag nog inte.
När jag fick klart för mig att de skulle göra fin-nåls och grovnåls biopsi (eller vad det nu hette) satt panikångesten som ett frimärke. Allt snurrade och jag var övertygad om att jag skulle dö på fläcken.
Efter en hel del övertalning lovade läkaren att Mams skulle få vara med under provtagningen.
Underligt nog...så hämtade ingen henne. Trots min enorma rädsla genomförde de provtagningen...hur nu det gick till. Jag vet att jag fick information men minns inte alls om vad.
När jag groggy, kunde sätta mig upp efteråt bad jag ganska ilsket, att sköterskan skulle hämta in min mamma. Var fortfarande skärrad och trodde att jag höll på att kvävas. Ja ni som har upplevt panikångest vet precis.
Mams fick ta emot informationen och tid på kirurgen och att någon anhörig skulle följa med och en del annat.
Vid det laget var jag så arg att jag tvärt reste mig upp från britsen, utan att se på sköterskan gick jag därifrån.
Jag var lovad att Mams skulle vara med under provtagningen men sköterskan struntade i det. Grrrrr
Efter den dagen har jag väntat. Darrande, gråtande, klämmande på bröst (visst fanns knölen där när jag väl visste), hoppandes, förtvivlat bedjande och ja, även planerandes min begravning, googlande (vet att man inte ska), dödstädande (lika bra att få det gjort) och undrande...har jag väntat så som så många andra i min situation.
Jag förbannade mig själv för att jag har hoppat över mina mammografier. Nu kan jag ju ha haft en tumör i 8år. Kanske var min värk i höften, som hindrar mig att gå längre än 50 meter, en metastas? Det där som jag har på halsen...är inte det en hudcancer?
Ont i halsen med....och afte i munnen...har det någon koppling till muncancer.
Har man aldrig varit hypokondrisk innan så blir man det garanterat när man väntar på besked.
Ändå ska vardagen rulla på som vanligt. Barn till skolan, barn hämtas, fixas mat...tack och lov annars hade tiden blivit ännu längre.
På tal om barnen...min största rädsla var om jag skulle vara tvungen att berätta för barnen att jag har en tumör...det går inte att tänka på. Det blir för svårt.
Mats, Mams, Bästaste grannen Mia...Matti som kom på snabbvisit...Kramar för att ni var mitt stöd under väntan!!! Pära och Fia med såklart!
Så igår kom dagen då besked skulle ges.
Väntrummet var rent åt helvete...förlåt...men jag kunde inte sitta där, tyst och glo på väggarna ihop med en massa till synes nedstämda människor. Urk...
Men läkaren var ur go. Nästan direkt han kom in såg han på mig med lugna ögon.
-Du önskade dig ett bra besked att där inte fanns något farligt och så är det med.
-Det är ett fibroadenom och det är fullständigt ofarligt och kan inte heller bli farligt. Proverna var bra och det gick att fastställa med säkerhet.
-Dock...vill vi ta bort det!
HEEEELT OK....ta bort allt ni vill...jag är frisk och jag ska gå på varenda mammografi som erbjuds i fortsättningen!!!
Nästa gång, om det blir fler gånger de hittar knölar och förändringar i brösten, kommer jag veta att det är max 24 månader sedan de kontrollerade sist, inga 8år.
Och vänner där ute i cybervärlden....
LEK INTE STRUTSLEKEN!!!!
Att stoppa huvudet i sanden är en farlig lek.
Ta någon vän i handen och boka mammografitid samtidigt istället, så gjorde mamma och jag den här gången och det är jag så tacksam för!
Förlåt om jag skrämdes...men kan jag få en enda att våga mammografi så är den här upplevelsen till nytta.
Dela om ni vill...mammografi räddar många liv, men bara om man går dit.

**********************

Jag måste bara få tillägga att ingen brydde sej om Karins panikångest. Sköterskan stod bara och tjatade om återbesökstid medan Karin led alla helvetes kval. Jag brukar inte hålla handen vid hennes läkarbesök om ni tror det men den här gången var jag glad att jag var med.

Glatt besked!

Nerverna på plats igen. Dottern min fick ett mycket bra besked. Nu börjar vi leva igen.

Nipprig!

 

Nu har jag nerverna "all over the place". Om en stund ska jag följa med dottern till sjukhuset för ett besked. Håll alla tillgängliga tummar.

Sommarnöje ?!

Idag har jag varit hos dentisten och blivit av med 1200 kronor + en tand. Roligare kan man ha en varm sommardag.

Födelsedag.

Idag fyller jag år! Ganska många år och om jag lyssnar på kroppen skulle man tro att det är minst 100. Men nej långt därifrån ... eller åtminstone lite.
Jag är Facebook-are och då får man en gång om året veta att man lever. På ett bra sätt alltså. Ju fler "vänner" man har ju fler grattis får man. Det kan tyckas lite löjligt att uppskatta detta för utan FB hade ju bara de allra närmaste brytt sej och kommit ihåg dagen. Men ... jag gillar det och önskar att jag haft fler födelsedagar :). I morron är en annan dag och då ska vi fira IRL.

14 grader och regn ... brrr ...

 ... men i morron blir det SOL !

Sommarnatt.

Bara drygt en vecka kvar till midsommar och sedan vänder det! Våra ljusa sommarnätter blir mörkare. Tiden bara rusar och det gäller att ta vara på det goda som sommaren medför.

Smarrig lunch.

Sushi och jordgubbar.

Gubben vägde 42 gram.

Man kan ju undra!

Nu är det vackert!

Idag gick Elsas kisserunda bara runt huset. Trots det fans det en hel del vackert att njuta av.

Så är det ... bortsett från grannarna kanske.

Sjukgymnastik.

Attans vad tiden rusar iväg och än en gång frågar jag mej hur man hann med allt förr när man hade jobb och familj att sköta. Kanske inte så konstigt att man small in i den berömda väggen. Det är länge sedan nu men vissa sviter finns kvar. Och så förstås värken som jag inte vill säja vad den heter. Ja, ja det är fibromyalgi men jag tror ändå att många fortfarande tycker att det är en SVB-åkomma som främst kvinnor ägnar sej åt. Det må vara hur det vill med det men eftersom jag måste sluta  med diverse värktabletter p.g.a. tarmblödningar och bara får ta Panodil så kan man säja som Per Gessle: Nu kommer alla känslorna ... smärtorna på en och samma gång. Artros ... jo då, det har man förstås och det gör ont och det är den jag ska försöka lindra. Nu ska jag börja ett nytt liv. Ha, ha ... var det nån som trodde på det?

Igår var jag på sjukgymnastik. Små steg är också steg. Träffade en trevlig fysioterapeut som det visst heter nu. Hon undersökte mej verkligen noga och gav mej ett lätt startprogram att börja  med. För en gångs skull krävdes det inte stordåd med en gång. Bra eftersom jag är sån att jag oftast tar ut mej från första stund och sen blir det inte mer såg hon till att rörelserna blev lätta. Antar att det blir värre. Jag fick också välja om jag bara ville träna själv hemma eller komma dit och jobba också. Eftersom jag behöver en piska så ska jag så klart träffa henne åtminstone några gånger.
Håll tummarna för min nya livsstil!

Påskafton.

Gårdagen var exceptionell. På eftermiddagen hade ett hus på  våran gata besök av både brandbilar, stor och liten, polisbil och ambulans i flera timmar. Brandmännen satt kvar i den stora bilen så inte vet jag vad dom gjorde där.

Mitt i natten när jag nästan ... bara nästan ... lagt mej ringde telefonen. Karin satt på akuten med Elias som brutit armen. Hon behövde avlösning av maken för att orka vara där idag när killen ska opereras. Pappan hade visst somnat när han nattade de två andra barnen för han var synnerligen svårväckt. Slutligen fick vi liv i honom och jag fick åka dit och sitta hos barnen tills mamma kom hem. 

Elias och Oskar hade tränat hemmagjord parkour i trädgården! Dom hoppade mellan en poolstege och en gungställning och tävlade om vem som kunde ha längst avstånd emellan. Oskar vann men Elias var inte ledsen för han ville gärna ha ett gips på armen och som väl var var det vänster arm. Jag pratade med honom i telefonen i natt och sa att nu kan han nog inte baka sin tårta inför morgondagens födelsedag. Det går fint, sa han, jag har en arm till ju. Tuff kille!

Glad fortsättning på Påsken!

Sabotage.

Tittar ut genom köksfönstret och ser att min lilla ärta (bilen alltså) har blivit halt. Fick på sommardäcken igår och i natt har någon klåfingrig person skurit sönder ett däck. Varför? Kan det finnas någon glädje i det? Man blir  rent ut sagt förbannad men nu gör jag som pippin på bilden.

PS. Det är inte min bil på bilden.DS

Majblommor

Så är det dags igen för flitiga skolbarn att sälja majblommor. Utanför matbutiken där jag handlade idag stod några små knattar med sina gröna väskor på magen. Fint, tänkte jag, köper när jag går ut. Inte så lite förvånad blev jag sedan när killarna stod före mej i kassan med ett par chipspåsar som de betalade med pengar som de sålt blommor för. Tjejen i kassan såg mycket frågande ut och jag var glad att jag inte bidragit till deras inköp. Det blir nog lite svårt för killarna att få det att gå ihop när det är redovisningsdags.
Är inte ungarna lite för unga för att klara av försäljningen? Helt riskfritt  är det ju inte heller. Barn har blivit rånade och då är det kanske bättre att köpa chips för slantarna :).

Man skulle kunna tro ...

... att jag gått i ide men så är det inte.

Jag har haft en period med läkarbesök och andra otrevligheter och saknat ork. Lite ilska kan emellertid göra underverk och idag fick jag en riktig injektion.
Egentligen är det skit att bo i en liten by där alla känner alla och verkar vara lite rädda för en viss person och går i dennes ledband. Komma ny till en sån här håla kan vara problematiskt. Allt man gör och säjer synas och misstolkas. Bygemenskapen som det pratas mycket om är inget annat än personstyrning. Kom inte här och tro att du är nånting för då tar jag bort dej från min FB-sida! Det kan ju tyckas vara en skitsak men man får ju inte veta vad som händer och sker i byn. Osanningar och fabuleringar skrivs på FB-sidor och blir okommenterade eftersom man är blockerad. Fy sjutton för självupptagna människor!
Nu ska jag glömma detta och njuta av vårvärmen. Den har vi alla tillgång till antingen vi är accepterade eller inte..

Ett gott skratt!

Semlor!

Mums! Och bara nyttiga kalorier!

Våren är på väg!

Oro.

Nu börjar det komma fjärilar i  magen. Hoppas bara att dom är borta på onsdag för då ska jag koloskoperas. Inte kul alls. Jag är både orolig för själva undersökningen som visst inte ska vara så kul och för resultatet. Hoppas att dom bara hittar några fjärilar. I morron börjar laxeringen och den är inte att leka med. Förmodar att jag överlever både det ena och det andra.

Sussar gott.

Elsa tror att min nyinköpta pläd är hennes.

Vilken morgon.

I morse försov jag mej. Det händer inte särskilt ofta. Kan bara påminna mej en gång tidigare och det var på 70-talet ... en juldagsmorgon på jobbet. Jättekul!
Idag skulle jag på läkarbesök kl.8.00 och Karin skulle hämta mej 7.15. Då vaknar jag av en telefonsignal. Karin står utanför med bilen och tycker att det är lite mörkt i min lägenhet. Vilken fart det blev på tanten! Som väl var hade jag förberett allt igår så det vara bara att borsta tanden och hoppa i kläderna. 8.00 prick stod jag i receptionen på Vårdcentralen i Halmstad.. Att jag sen fick vänta 15 minuter på att komma in till doktorn är en annan historia. Väl hemma igen upptäckte jag att jag t.o.m. bäddat sängen för inte kan väl Elsa ha gjort det?

Utbränd ...

... blev jag för 14 år sedan.  Jag tror aldrig att man blir riktigt återställd men om man tar restsymptomen som kroppens varningssätt att påminna om att man nu bör ta det lugnt kan man kanske se det som något positivt.
Läste idag den bästa beskrivning jag sett på det här fenomenet på  Mumrikens Blogg . Läs också  Snuttifieringsjobbande , Utmattad? Ett misslyckande??? . Orkar du mer så ta den här också PIN-koden en pinsam pina och ett (ut-) brännbart ämne.

När jag själv small i väggen var det ett tämligen okänt begrepp och den hjälp jag fick var lika med noll. Ofta blev man bemött så här.

Här Hjärnstress skrev jag då lite om hur jag upplevde det. Fortfarande tror jag att många inte förstår vilket lidande och handikapp det är att drabbas.