måndag 6 januari 2014

Utbränd ...

... blev jag för 14 år sedan.  Jag tror aldrig att man blir riktigt återställd men om man tar restsymptomen som kroppens varningssätt att påminna om att man nu bör ta det lugnt kan man kanske se det som något positivt.
Läste idag den bästa beskrivning jag sett på det här fenomenet på  Mumrikens Blogg . Läs också  Snuttifieringsjobbande , Utmattad? Ett misslyckande??? . Orkar du mer så ta den här också PIN-koden en pinsam pina och ett (ut-) brännbart ämne.

När jag själv small i väggen var det ett tämligen okänt begrepp och den hjälp jag fick var lika med noll. Ofta blev man bemött så här.


Här Hjärnstress skrev jag då lite om hur jag upplevde det. Fortfarande tror jag att många inte förstår vilket lidande och handikapp det är att drabbas.



2 kommentarer:

  1. Man hoppas att kunskapen om utbrändhet har ökat i vården. På 10 år har utvecklingen gått fram fort inom tekniken, men människokroppen verkar många inte ha fattat hur den fungerar.
    Kram Karin

    SvaraRadera
  2. God kväll, Mary!
    Ack ja, alla dessa sjukdomar som inte går att bota är ett eländes elände.
    En sak som oroar mig är att läkarna tycks tro att vi alla upplever samma sjukdom på samma sätt oavsett var i livet vi befinner oss. Vi är alla unika och ska behandlas därefter men tiden tycks inte räcka till för oss patienter längre. Det är som en snabbvisit hos läkarna i dag.och hälften hinner man inte ens prata om.
    Den skrattande katten i ditt förra inlägg är helt fantastisk och mungiporna dras per automaik uppåt..kan behövas som omväxling..
    Kram på dig vännen! /Aagneta

    SvaraRadera