Sjukgymnastik.

Attans vad tiden rusar iväg och än en gång frågar jag mej hur man hann med allt förr när man hade jobb och familj att sköta. Kanske inte så konstigt att man small in i den berömda väggen. Det är länge sedan nu men vissa sviter finns kvar. Och så förstås värken som jag inte vill säja vad den heter. Ja, ja det är fibromyalgi men jag tror ändå att många fortfarande tycker att det är en SVB-åkomma som främst kvinnor ägnar sej åt. Det må vara hur det vill med det men eftersom jag måste sluta  med diverse värktabletter p.g.a. tarmblödningar och bara får ta Panodil så kan man säja som Per Gessle: Nu kommer alla känslorna ... smärtorna på en och samma gång. Artros ... jo då, det har man förstås och det gör ont och det är den jag ska försöka lindra. Nu ska jag börja ett nytt liv. Ha, ha ... var det nån som trodde på det?

Igår var jag på sjukgymnastik. Små steg är också steg. Träffade en trevlig fysioterapeut som det visst heter nu. Hon undersökte mej verkligen noga och gav mej ett lätt startprogram att börja  med. För en gångs skull krävdes det inte stordåd med en gång. Bra eftersom jag är sån att jag oftast tar ut mej från första stund och sen blir det inte mer såg hon till att rörelserna blev lätta. Antar att det blir värre. Jag fick också välja om jag bara ville träna själv hemma eller komma dit och jobba också. Eftersom jag behöver en piska så ska jag så klart träffa henne åtminstone några gånger.
Håll tummarna för min nya livsstil!