Allting är relativt.
Fick en kallelse idag till operation. En knöl i bröstet ska opereras bort om en månad. Hade jag fått den kallelsen för en månad sedan hade jag blivit livrädd. Nu drar jag bara en stor suck av lättnad.
Gick på mitt livs andra mammografi i början av augusti. Jag har som så många andra, undvikit mammografier pga rädsla. Strutssyndromet. Om jag låtsas om det inte finns så finns det inte och då KAN jag inte få bröstcancer.
Redan några dagar efter besöket fick jag brev från mottagningen. Jaha tänkte jag, kommer räkningen redan? Slet upp brevet och läste.
Kallas för kompletterande undersökning...inte tillräckligt för att säkert bedöma resultatet...något sånt stod det.
Jag tror att jag skrek rakt ut. Tårarna sprutade och chocken var total.
Jag lyckades så småningom intala mig att det var suddiga bilder och att de skulle tas om. Varför i hela friden kunde jag inte stå stilla under mammografin.
I bakhuvudet gnagde rädslan...knöl, cancer...
Nä hur jag än kände kunde jag inte känna något konstigt i mina bröst. Till saken hör att jag har ett tjockt operations ärr som går längs med hela ena bröstet. Kanske detta hade ställt till det med suddiga bilder? Så var det nog.
Efter 5-6 dagar var det dags för ny undersökning. Min goa mamma följde med och höll mig i handen.
När jag lämnade henne i väntrummet såg jag framför mig hur jag glatt struttade ut ur undersökningsrummet, leende, och förklarade att det var inget....det var en grumlig bild bara, nu går vi hem.
Men så blev det inte.
Efter nya bilder var det dags för ultraljud och ev provtagning.
Provtagning vaddå?
När jag äntligen träffade läkaren försökte jag förklara om ärret och att det var därför de inte hade kunnat se så bra...blev dock snabbt tystad av läkaren med ett...
-Nä där har du fel, vi HAR sett förändringar på de första bilderna. Vi måste ta prover på den knölen.
Precis just där försvann marken under mina fötter. Total panik. Kändes som om jag skrek så att det hördes ut i väntrummet men nä, det gjorde jag nog inte.
När jag fick klart för mig att de skulle göra fin-nåls och grovnåls biopsi (eller vad det nu hette) satt panikångesten som ett frimärke. Allt snurrade och jag var övertygad om att jag skulle dö på fläcken.
Efter en hel del övertalning lovade läkaren att Mams skulle få vara med under provtagningen.
Underligt nog...så hämtade ingen henne. Trots min enorma rädsla genomförde de provtagningen...hur nu det gick till. Jag vet att jag fick information men minns inte alls om vad.
När jag groggy, kunde sätta mig upp efteråt bad jag ganska ilsket, att sköterskan skulle hämta in min mamma. Var fortfarande skärrad och trodde att jag höll på att kvävas. Ja ni som har upplevt panikångest vet precis.
Mams fick ta emot informationen och tid på kirurgen och att någon anhörig skulle följa med och en del annat.
Vid det laget var jag så arg att jag tvärt reste mig upp från britsen, utan att se på sköterskan gick jag därifrån.
Jag var lovad att Mams skulle vara med under provtagningen men sköterskan struntade i det. Grrrrr
Efter den dagen har jag väntat. Darrande, gråtande, klämmande på bröst (visst fanns knölen där när jag väl visste), hoppandes, förtvivlat bedjande och ja, även planerandes min begravning, googlande (vet att man inte ska), dödstädande (lika bra att få det gjort) och undrande...har jag väntat så som så många andra i min situation.
Jag förbannade mig själv för att jag har hoppat över mina mammografier. Nu kan jag ju ha haft en tumör i 8år. Kanske var min värk i höften, som hindrar mig att gå längre än 50 meter, en metastas? Det där som jag har på halsen...är inte det en hudcancer?
Ont i halsen med....och afte i munnen...har det någon koppling till muncancer.
Har man aldrig varit hypokondrisk innan så blir man det garanterat när man väntar på besked.
Ändå ska vardagen rulla på som vanligt. Barn till skolan, barn hämtas, fixas mat...tack och lov annars hade tiden blivit ännu längre.
På tal om barnen...min största rädsla var om jag skulle vara tvungen att berätta för barnen att jag har en tumör...det går inte att tänka på. Det blir för svårt.
Mats, Mams, Bästaste grannen Mia...Matti som kom på snabbvisit...Kramar för att ni var mitt stöd under väntan!!! Pära och Fia med såklart!
Så igår kom dagen då besked skulle ges.
Väntrummet var rent åt helvete...förlåt...men jag kunde inte sitta där, tyst och glo på väggarna ihop med en massa till synes nedstämda människor. Urk...
Men läkaren var ur go. Nästan direkt han kom in såg han på mig med lugna ögon.
-Du önskade dig ett bra besked att där inte fanns något farligt och så är det med.
-Det är ett fibroadenom och det är fullständigt ofarligt och kan inte heller bli farligt. Proverna var bra och det gick att fastställa med säkerhet.
-Dock...vill vi ta bort det!
HEEEELT OK....ta bort allt ni vill...jag är frisk och jag ska gå på varenda mammografi som erbjuds i fortsättningen!!!
Nästa gång, om det blir fler gånger de hittar knölar och förändringar i brösten, kommer jag veta att det är max 24 månader sedan de kontrollerade sist, inga 8år.
Och vänner där ute i cybervärlden....
LEK INTE STRUTSLEKEN!!!!
Att stoppa huvudet i sanden är en farlig lek.
Ta någon vän i handen och boka mammografitid samtidigt istället, så gjorde mamma och jag den här gången och det är jag så tacksam för!
Förlåt om jag skrämdes...men kan jag få en enda att våga mammografi så är den här upplevelsen till nytta.
Dela om ni vill...mammografi räddar många liv, men bara om man går dit.
Jag måste
bara få tillägga att ingen brydde sej om Karins panikångest. Sköterskan
stod bara och tjatade om återbesökstid medan Karin led alla helvetes
kval. Jag brukar inte hålla handen vid hennes läkarbesök om ni tror det
men den här gången var jag glad att jag var med.
Fick en kallelse idag till operation. En knöl i bröstet ska opereras bort om en månad. Hade jag fått den kallelsen för en månad sedan hade jag blivit livrädd. Nu drar jag bara en stor suck av lättnad.
Gick på mitt livs andra mammografi i början av augusti. Jag har som så många andra, undvikit mammografier pga rädsla. Strutssyndromet. Om jag låtsas om det inte finns så finns det inte och då KAN jag inte få bröstcancer.
Redan några dagar efter besöket fick jag brev från mottagningen. Jaha tänkte jag, kommer räkningen redan? Slet upp brevet och läste.
Kallas för kompletterande undersökning...inte tillräckligt för att säkert bedöma resultatet...något sånt stod det.
Jag tror att jag skrek rakt ut. Tårarna sprutade och chocken var total.
Jag lyckades så småningom intala mig att det var suddiga bilder och att de skulle tas om. Varför i hela friden kunde jag inte stå stilla under mammografin.
I bakhuvudet gnagde rädslan...knöl, cancer...
Nä hur jag än kände kunde jag inte känna något konstigt i mina bröst. Till saken hör att jag har ett tjockt operations ärr som går längs med hela ena bröstet. Kanske detta hade ställt till det med suddiga bilder? Så var det nog.
Efter 5-6 dagar var det dags för ny undersökning. Min goa mamma följde med och höll mig i handen.
När jag lämnade henne i väntrummet såg jag framför mig hur jag glatt struttade ut ur undersökningsrummet, leende, och förklarade att det var inget....det var en grumlig bild bara, nu går vi hem.
Men så blev det inte.
Efter nya bilder var det dags för ultraljud och ev provtagning.
Provtagning vaddå?
När jag äntligen träffade läkaren försökte jag förklara om ärret och att det var därför de inte hade kunnat se så bra...blev dock snabbt tystad av läkaren med ett...
-Nä där har du fel, vi HAR sett förändringar på de första bilderna. Vi måste ta prover på den knölen.
Precis just där försvann marken under mina fötter. Total panik. Kändes som om jag skrek så att det hördes ut i väntrummet men nä, det gjorde jag nog inte.
När jag fick klart för mig att de skulle göra fin-nåls och grovnåls biopsi (eller vad det nu hette) satt panikångesten som ett frimärke. Allt snurrade och jag var övertygad om att jag skulle dö på fläcken.
Efter en hel del övertalning lovade läkaren att Mams skulle få vara med under provtagningen.
Underligt nog...så hämtade ingen henne. Trots min enorma rädsla genomförde de provtagningen...hur nu det gick till. Jag vet att jag fick information men minns inte alls om vad.
När jag groggy, kunde sätta mig upp efteråt bad jag ganska ilsket, att sköterskan skulle hämta in min mamma. Var fortfarande skärrad och trodde att jag höll på att kvävas. Ja ni som har upplevt panikångest vet precis.
Mams fick ta emot informationen och tid på kirurgen och att någon anhörig skulle följa med och en del annat.
Vid det laget var jag så arg att jag tvärt reste mig upp från britsen, utan att se på sköterskan gick jag därifrån.
Jag var lovad att Mams skulle vara med under provtagningen men sköterskan struntade i det. Grrrrr
Efter den dagen har jag väntat. Darrande, gråtande, klämmande på bröst (visst fanns knölen där när jag väl visste), hoppandes, förtvivlat bedjande och ja, även planerandes min begravning, googlande (vet att man inte ska), dödstädande (lika bra att få det gjort) och undrande...har jag väntat så som så många andra i min situation.
Jag förbannade mig själv för att jag har hoppat över mina mammografier. Nu kan jag ju ha haft en tumör i 8år. Kanske var min värk i höften, som hindrar mig att gå längre än 50 meter, en metastas? Det där som jag har på halsen...är inte det en hudcancer?
Ont i halsen med....och afte i munnen...har det någon koppling till muncancer.
Har man aldrig varit hypokondrisk innan så blir man det garanterat när man väntar på besked.
Ändå ska vardagen rulla på som vanligt. Barn till skolan, barn hämtas, fixas mat...tack och lov annars hade tiden blivit ännu längre.
På tal om barnen...min största rädsla var om jag skulle vara tvungen att berätta för barnen att jag har en tumör...det går inte att tänka på. Det blir för svårt.
Mats, Mams, Bästaste grannen Mia...Matti som kom på snabbvisit...Kramar för att ni var mitt stöd under väntan!!! Pära och Fia med såklart!
Så igår kom dagen då besked skulle ges.
Väntrummet var rent åt helvete...förlåt...men jag kunde inte sitta där, tyst och glo på väggarna ihop med en massa till synes nedstämda människor. Urk...
Men läkaren var ur go. Nästan direkt han kom in såg han på mig med lugna ögon.
-Du önskade dig ett bra besked att där inte fanns något farligt och så är det med.
-Det är ett fibroadenom och det är fullständigt ofarligt och kan inte heller bli farligt. Proverna var bra och det gick att fastställa med säkerhet.
-Dock...vill vi ta bort det!
HEEEELT OK....ta bort allt ni vill...jag är frisk och jag ska gå på varenda mammografi som erbjuds i fortsättningen!!!
Nästa gång, om det blir fler gånger de hittar knölar och förändringar i brösten, kommer jag veta att det är max 24 månader sedan de kontrollerade sist, inga 8år.
Och vänner där ute i cybervärlden....
LEK INTE STRUTSLEKEN!!!!
Att stoppa huvudet i sanden är en farlig lek.
Ta någon vän i handen och boka mammografitid samtidigt istället, så gjorde mamma och jag den här gången och det är jag så tacksam för!
Förlåt om jag skrämdes...men kan jag få en enda att våga mammografi så är den här upplevelsen till nytta.
Dela om ni vill...mammografi räddar många liv, men bara om man går dit.
**********************
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar